BRIGHTEYE BRISON - BELIEVERS & DECEIVERS
Written by Staffan Vässmar, www.artrock.se

Tredje plattan från dessa begåvade musiker som sedan förra plattan, ”Stories” 2006, ytterligare har förfinat sitt redan tidigare genomarbetade och intressanta koncept. Sedan förra cd:n har Daniel Kåse slutat som trummis och har ersatts av Erik Hammarström, som för övrigt även handhar trumpinnarna i Flower Kings.

Stadigt förankrat i 70-talet och dessutom framfört på tidstypiska instrument levererar bandet här en platta fylld av intressanta musikaliska utflykter. Man bygger fortfarande hela den musikaliska resan på sina starka rötter i 70-talet, men har sedan sist vävt in ytterligare fler progressiva element och har dessutom adderat en tyngd i vissa partier som inte fanns där tidigare, vilket undertecknad finner extra njutbart.
Samtliga musiker kan verkligen hantera sina respektive instrument på ett mycket högkvalificerat sätt, men man sätter alltid känsla/variation före teknik/uppvisning vilket ger ett mycket välljudande slutresultat.

Inledande ”Pointless living” är en låt signerad Linus Kåse, och startar starkt med en kraftfull bas/gitarrinledning. Basen har för övrigt en stark framtoning låten igenom och ligger härligt långt fram i mixen. Låten är bitvis ganska lugn och sökande med bas, trummor och keyboards som bärande element, för att i refrängpartierna svänga igång ordentligt med rejält driv ifrån Johan Öijen på gitarrer. I refrängen får man som lyssnare för första gången verkligen stifta bekantskap med Brighteye Brisons höga kapacitet när det gäller dom vokala insatserna. Körarrangemangen är högklassiga och stämsången sitter perfekt. Ett progressivt lite ”stökigt” parti med läckra gitarr/keyboardsolon bryter av mot den tidigare ljudbilden. Som helhet en mycket omväxlande och intrikat låt där det händer saker hela tiden, trots att den inte är så lång.

”After the storm” har en inledning som nästan låter svensk folkmusik och sedan övergår i ett kort parti som låter tidig Kaipa. Även denna låt är mycket omväxlande och bitvis väldigt progressiv, där nya teman avlöser varandra. Grundkänslan som låten ger lyssnaren är ändå ganska lugn och känslosam. Innehåller flera skickligt framförda keyboardpartier, men det som verkligen sätter sina spår i mitt sinne är Johan Öijens gitarssolo, som är otroligt känsligt och tekniskt drivet utan att någonsin bli för mycket uppvisning. Hela det ganska långa avslutande partiet är en enda lång skön jazz/fusioninspirerad urladdning där ordlös sång och synthar omväxlande byter av varandra. Mycket svängigt groove ifrån herrar Hammarström / Eng, vilket ger ett starkt avslut på en för övrigt mycket bra låt skriven av Eng/Hallman.

Nästa låt på plattan,”The harvest” är även den signerad Per Hallman och inleds med ett mäktigt parti på kyrkorgel. Låten som är drygt 20 minuter lång innehåller det mesta som man kan förvänta sig av en låt inom genren artrock, nämligen vackert och omväxlande komponerad musik, tekniskt drivet instrument hantverk, snygga arrangemang och vokala insatser av hög klass. Har ett parti med något som låter som kraftigt distad bas vilket ger ett lite annorlunda sound. Låten igenom bjuds man på högst kvalificerade och progressiva soloavsnitt där samtliga musiker ger låten en egen touch. Ett av de mest bärande instrumenten är annars hammond och framförallt kyrkorgel vilket ger låten ett emellanåt lite sakralt uttryck. Tycker att man efter ett antal genomlyssningar hittar nya roliga arrangemangsfinurligheter varje gång, vilket gör att det känns som om man hittar en ny sida av låten hela tiden. Även här svänger det rejält om rytmsektionen och man bjuds på ett kraftfullt groove, och extra svag blir jag för Kristofer Engs drivna basspel som ger sköna 70-tals vibrationer. Mot slutet av låten lugnar man dock ner sig och övergår i ett parti med akustiska gitarrer och stämsång i massor. Låter en hel del Flower Kings, vilket jag tycker att killarna ska ta som en komplimang. Johan Öijen får även i denna låt sätta sin prägel med ett läckert långt gitarrparti, vilket känns skönt då det bryter av mot det, annars ganska så starkt keyboardsdominerade soundet. En mycket stark låt som skulle bli hur bra som helst live, med sin komplexitet och samtidigt bitvis lugna framtoning.

Sista låten på plattan inleds lugnt med akustiska gitarrer, stråkmaskiner och saxophone. Som avslutande epos fyller ”The grand event” sin funktion till 100 procent då den verkligen bjuder upp till intressanta tongångar. Med sin speltid på nästan 35 minuter hinner det hända otroligt mycket från start till mål. Ett lite annorlunda inslag i ljudbilden är den ganska så flitigt förekommande saxofonen, vilket är ett instrument som jag vanligtvis har lite svårt för, men som i lagom stora doser som här blir helt ok. Här mixas långa symfoniska partier, med accapellasång och andra avancerade körarrangemang. Vackra, dynamiskt suggestiva partier, där musikerna visar upp sina förmågor på respektive instrument bryter av. Vissa lite längre partier i låten känns ibland ganska tillbakalutade och ger en behaglig stämning av välbefinnande, och bygger upp en förväntan och nyfikenhet inför kommande partier. Jag tycker definitivt att Brighteye Brison, precis som i fallet med Moon Safari, är mästerliga på att skapa vacker, intrikat, välljudande, och tekniskt avancerad musik, men det som speciellt faller mig i smaken med dessa båda band är deras förmåga att skapa musik som man blir glad av. Linus Kåse som skrivit nämnda låt har, tillsammans med sina bandkumpaner hittat en kombination av artrockens alla inneboende element som skapar en musikalisk helhet som kommer hålla många år framåt. Som tidigare nämnts domineras ljudbilden av massor av synthar, hammonds, mellotroner och andra klaviaturinstrument vilket ger en skön symfonisk ljudbild där man många gånger befinner sig på en retrotripp till 70-talet. Johan Öijens gitarrspel är många gånger ganska återhållsamt men bitvis bränner det till ordentligt och han fungerar utmärkt med sitt känslofyllda solospel. Extra svag är jag också för Kristofer Engs basspel, där man ganska ofta kan känna att Chris Squire från Yes har varit en stor förebild och inspirationskälla. Trumspelet ifrån Erik Hammarströms sida är också lysande, och man får ju hoppas att inte trumuppdragen med Flower Kings ska sätta käppar i hjulen för hans medverkan med bandet i framtiden.

Att Linus Kåse och Per Hallman är mycket skickliga på sina instrument är ställt bortom allt tvivel, men de är dessutom arrangörer av hög klass, vilket inte minst visas i de två riktigt långa låtarna. Bandet har själva producerat plattan och slutprodukten känns mycket välljudande, organisk och äkta.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Believers & Deceivers är en platta som växer för varje lyssning och som genast satte sig rejält fast, och jag tror också att den kommer att fortsätta växa även i framtiden. Hoppas dessutom att vi inom en snar framtid även ska få tillfälle att avnjuta bandets musik live, i Göteborg Art Rock Förenings regi.

Rating: 9/10

Staffan Vässmar